Under the Whispering Door

När en kall och självupptagen advokat vid namn Wallace dör och hamnar i ett udda tehus som fungerar som mellanstation för de döda får han en vecka på sig att sluta fred med sitt liv. Under the Whispering Door är ett bra alternativ om det djupblå havet vann dig och du vill ha mer av Klunes värme.

Varför börja här

Det här är Klunes uppföljare till det djupblå havet, och den tar samma mysiga anda av vald familj och riktar den mot ett tyngre ämne: sorg, döende och vad det innebär att ha levt väl. Den fungerar utmärkt som andra bok, eller till och med som första om själva utgångspunkten lockar dig. Där det djupblå havet är soligt och kustnära är Whispering Door tystare och mer inåtvänd, förlagd nästan helt inuti ett enda främmande och tröstande tehus.

Wallace är en givande huvudperson just för att han börjar som osympatisk. Att se en självisk man långsamt lära sig ömhet under sin sista vecka ger boken dess känslomässiga dragningskraft, och bipersonerna, däribland en färjkarl vid namn Hugo som lotsar själar vidare, omger honom med just den sortens valda familj som Klune skriver så väl. Den är sorgligare än det djupblå havet, men inte mindre hoppfull.

Vad du kan förvänta dig

En öm, karaktärsdriven fantasy om döden som lyckas vara livsbejakande snarare än dyster. Miljön är liten och intim, tempot är varsamt, och humorn finns fortfarande kvar även när berättelsen sträcker sig efter äkta känsla. Vänta dig att bli berörd, kanske till tårar, och att lämna boken med känslan av att den behandlat sorgen med ovanlig omsorg. På ungefär 373 sidor blir den en lättläst och givande upplevelse för alla som är redo att anförtro Klune ett tyngre tema.