Den sista människan

Handlingen utspelar sig i slutet av 2000-talet och följer en liten vänkrets när en pest sveper över jorden och, en efter en, tömmer den på människor. Det är Shelleys mest ambitiösa bok och hennes mest personliga, skriven efter att hon redan begravt sin make och två av sina barn.

Varför överväga den här

Där Frankenstein är tät och framåtdrivande är Den sista människan vidlyftig och elegisk. Shelley vidgar perspektivet från en enskild mans misstag till artens utdragna undergång, och följer Lionel Verney och dem han älskar genom krig, politiskt sammanbrott och till slut en pandemi som lämnar honom ensam på en tom jord. Boken avfärdades till stor del vid utgivningen och återupptäcktes först som ett betydande verk under de senaste decennierna, vilket gör att den känns mindre som ett museiföremål och mer som något som väntat på att hittas.

Välj den om Frankenstein fick dig att vilja ha mer av Shelleys röst i sitt mest oskyddade läge. Sorgen i den här romanen är inte underton, den är hela bokens motor, och den råheten ger apokalypsen en tyngd som det mesta inom katastroflitteraturen aldrig når.

Vad du kan förvänta dig

En längre, långsammare roman än Frankenstein, närmare i struktur ett 1800-talsepos än en gotisk kortroman. Första halvan är till stor del politisk och social och följer vänskap och rivalitet inom en liten aristokratisk krets, innan pesten anländer och boken smalnar av till överlevnad och förlust. Prosan är tätare och mer utsvävande, närmare Shelleys romantiska samtida än genrelitteratur. Den belönar tålamod snarare än tempo, och läses bäst efter Frankenstein, inte istället för den.