Kirke

Dotter till en solgud, född utan makt och hånad av sina egna, upptäcker Kirke att hon kan böja världen genom trolldom, och blir förvisad till en öde ö för det.

Varför börja här

Kirke är den självklara ingången till Millers författarskap eftersom den inte kräver något annat än din uppmärksamhet. Du behöver ingen karta över det grekiska gudapanteonet och inget minne av Odysséen för att följa med, för Kirke berättar sitt eget liv inifrån, en klar röst som bär dig genom sekler. Där Sången om Akilles lutar sig mot Iliaden tar Kirke en mindre trollkvinna ur ett enda avsnitt och ger henne en hel tillvaro, så berättelsen står helt på egna ben.

Den visar också allra tydligast vad Miller är bäst på. Hon skildrar gudar som fåfänga, grymma och lättvindigt monstruösa, och placerar sedan en förbisedd kvinna bland dem och låter henne växa i styrka genom möten med dödliga, moderskap och förlust. Resultatet är en uppväxtberättelse som råkar vara tusen år lång. Den läses som en feministisk återerövring, en betraktelse över dödligheten och en verklig bläddervändare på samma gång, och det är just därför den blev boken som introducerade så många läsare för Miller.

Vad du kan förvänta dig

En förstapersonsberättelse i lugnt, uppslukande tempo som växer fram genom en rad möten med kända namn: Prometheus, Minotauros, Daidalos, Odysseus. Prosan är frodig och bildrik utan att bli tillgjord, och tonen fördjupas från förundran till dyrköpt vishet i takt med att Kirke åldras. På runt 392 sidor är det en rejäl läsning, men drivet byggs stadigt, och det sista partiet levererar ett av de mest tillfredsställande sluten i sen tids mytiska fiktion.